Medberoende

Medberoende

Vi är egentligen inte medberoende till någon annan. Vi är medberoende till de strategier vi hade till våra föräldrar som barn. Det är att vara styrd av det system man växt upp i. Medberoende är att svika sig själv. Beroende är att ge en känsla av att ta sig själv tillbaka.

Psykisk ohälsa är resultatet av vårt medberoende. I medberoendet är vi förlorare. Då vi hela tiden måste ha en yttre kraft att kämpa mot eller tillfredsställa. Det som vi är offer för blir också vägledande. Det kostar och vi går på minus när vi förlorar oss i det. Därav att vi måste addera ett utagerande/beroende som ger en känsla av att vi får något. I det utagerandet har vi kontrollen och kan inte bli svikna. Det lindrar smärtan och tryggar för stunden. Otryggheten vi bär för att vi överger oss själva.

Hur yttrar det sig?

Kontrollen över livet kväver livet. Vi navigerar genom se ur ett rätt och fel perspektiv. Vi har svårt att knyta an då tillit saknas.

Vi attraheras till att skapa relationer med andra som påminner om hur vi kände det som barn. Kaka söker maka. Vi kan ha svårt att veta vad vi känner. Vi förlorar oss i andra  Vi ”flyttar” in i andra och låter de styra oss.

Stress. En djup inneboende oro som gör att vi överger oss själva för att försöka skapa upplevelsen av kontroll på livet. Vi har svårt att uppfatta gränser och känna tillit. Vi vet inte riktigt vilka vi är och tar då roller och identiteter i situationer. Vi har svårt att ta ansvar för oss själva och tar då gärna ansvar för andra istället och överlåter ansvaret om oss på dem.

Vi blir beroende av sensations känslan då vi upplever att vi har kontroll. Den känslan är det vi försöker leva på.

Vi projicerar vårt tillstånd på andra och annat. Därav att vi ofta får samma typ av problem i relationer.

I relationer så tar vi i vårt medberoende kontrasterande positioner för att inte mötas. Vi kan då skylla på den andre.

Vi får då vara offer och slippa ansvar. Det är ett rop på hjälp.

Vad är medberoende?

Medberoende är något vi alla är i olika grad. En själslig obalans vari vi får svårt med vår intimitet. Vi vet inte riktigt på vilka premisser vi har rätt att existera. Vi styrs av bilden om vilka vi är och hur vi skall vara. Vilka vi borde vara.

Vi existerar genom andra. Vi tar positioner och roller i relationen till någon och överlämnar då makten och vi känner oss som offer. Då vi är styrda av andra. Vi styrs av skuldkänslor som i sin tur skapar skam.

Vi står inte stadigt själva utan måste leva genom andra. Det resulterar i att vi blir gränslösa. Gränser löses upp och vi flyter samman med andra. Vi tar till kontroll för att försöka få tillbaka makten om oss.

Vi lider brist på mognad av att inte ha fått vara barn fullt ut. Då vi fick ett vuxenansvar.

Rädslan för att bli avvisad gör att vi försöker kontrollera känslan. Avvisa oss själva innan någon annan gör det. Vi har lovat oss själva att antingen aldrig bli beroende av någon annan eller överlämna oss helt.

Var kommer det ifrån?

Det som skett är att vi förlorat oss till förmån för ett familjesystem som styrt vår uppväxtfamilj. Vi har fått ta ansvar där våra föräldrar inte förmått hantera situationer. Det är ett systemtrauma.

När vi som vuxna sedan får en känsla av att vi kan bli uteslutna, att det finns villkor för vår existens, eller när en känsla blir för stark eller att någon kommer oss för nära så väcks såret inom oss från när vi var små. Såret som är hur vi inte kände oss respekterade och nu kan bli avvisade igen.

Vi tas ifrån förmågan att ta ett eget ansvar för oss själva. Vi måste offra oss för andra. Vi försöker bli rätt istället för sanna mot oss själva.

Behandling

Kliniskt sett så handlar det om att skapa nya synapskopplingar i hjärnan. Mänskligt sett att få vara i sammanhang utan att prestera. Det kan bara ske då vi släpper våra gamla strategier och mönster. För att det ska ske behöver vi vara i en miljö som är trygg och tillitsfull. Där det värnas om gränser. Då skapas utrymme för vårt innersta att ta den plats där annars egot tar över.

Vi behöver få nya perspektiv på oss själva. Det får vi i terapin och genom andra i gruppterapi. Där förmår vi se till helheten. Hela oss själva. Då kan vi börja skapa en tillit, först till oss själva, sedan till livet och andra. Jag är lösningen.

Det finns bara ett beroende och det är medberoendet

En av våra klienter berättar

”Min resa började för väldigt längesen, funderingar, tankar, isolering. Inte isolering socialt, men mentalt. Som att leva i en bubbla utan att på riktigt kunna kommunicera med omvärlden.

Vände mig till Medberoendekliniken för två månader sen och har ingått i gruppterapi sen dess. Mitt liv eller i alla fall tankar om mitt liv har redan förändrats. Att förstå att mitt medberoende till mina föräldrar på ett tidigt stadium, har gjort mig till den bekräftelsetörstande människa jag är i dag. Vilket resulterat i ett relationsmissbruk.

Att börja inse allt detta redan, gör mig hoppfull om att få ett liv som jag kan och orkar leva. Men att komma till insikt med att jag är så skadad som jag är, gör ont, väldigt ont.

Värre blir det säkert, men med gruppens stöd är jag inte rädd för det. Jag längtar snarare efter att känna smärtan för att sen förhoppningsvis kunna känna glädje och kärlek. Så att jag, mina barn och min omgivning kan få ta del av mig som en öppen, levnadsglad kvinna, ej en liten, rädd, osynlig flicka som jag känt mig som hela livet.

Hoppfull!”

Scroll Up